Katarina Ollas Knoph brinner för möten mellan människor. Det är en stor anledning till att hon trivs så bra med att vara bussförare och skolinformatör. Hon har kört buss i 35 år, varav snart 30 år på Keolis och de senaste 15 åren har hon även haft uppdrag som skolinformatör. Dessutom har vi sett henne i två olika barnprogram, ”Chickens busskola” och nu senast i ”Draken följer med” på SVT Play.

En bussförare möter många människor under en dag, vad är det bästa med den delen av jobbet?

Att jag aldrig vet vad jag ska möta, men efter 35 år som bussförare känner jag ändå igen mig i många situationer. Hur en resenär försöker förklara varför den inte kan betala för sin resa till exempel. Bland det roligaste jag vet är när tunnelbanan står still och det väller upp förvirrade resenärer från underjorden och många behöver hjälp med var de ska och hur de kommer dit. Jag drivs av att hjälpa människor och det är ett gyllene tillfälle att kunna ge det lilla extra.
När jag har rast finner jag mig själv att ofta sätta mig med kollegor som pratar om till exempel matlagning från deras olika kulturer. Jag har till och med fått smaka på några delikatesser.
Jag gillar verkligen den mångfald vi har!

Alla möten är inte alltid trevliga, hur hanterar du det?

Jag tror på att försöka göra alla möten till något gott. Att försöka förstå att den andra personens agerande kommer från något jag inte vet någonting om. Det kan vara kopplat till allt möjligt, hur deras dag varit eller deras livssituation i stort. Från alla dessa olika möten har jag samlat på mig en erfarenhet som jag värderar högt.

Du har även ett uppdrag som skolinformatör, vad innebär det?

Alla trafikslag har skolinformatörer och i det uppdraget jobbar man åt SL kan man säga. 150 timmar om året ska Keolis vara på plats och träffa skolbarn och informera om kollektivtrafiken och mitt fall då främst busstrafiken. Jag är på plats i skolor och träffar femteklassare i innerstan och på Lidingö. Då har jag 60 minuter som jag försöker göra till en show, där jag berättar om allt från vad det kostar att sanera klotter och skadegörelse, fuskåkning, varför man ska blippa sitt kort och varför kollektivtrafiken är så bra för miljön.

Att bara stå och berätta om de här sakerna och rabbla fakta fungerar inte på barn i 11-årsåldern, så jag tar med barnen på olika tankeexperiment som jag kallar det. Att vi alla ska tänka oss in i att vi varje dag köper 150 st Xbox med handkontroller och spel och att vi sedan slår sönder dessa varje dag. I experimentet gör vi det här varje dag i ett års tid och då har vi slösat lika mycket pengar som det kostar för SL att sanera klotter åtgärda skadegörelse, 300 miljoner kronor. Barnen blir alldeles upprörda över varför människor klottrar och förstör. På det sättet lyckas jag väcka ett engagemang hos barnen och även lärare.

Sedan är jag ute och träffar barn i förskoleklass men då är fokuset mer på säkerhet. Att man ska hålla i sig och att man ska räkna till två steg när man kliver av bussen så att alla får plats utanför bussdörrarna. De träffarna är tillsammans med räddningstjänsten som också berättar om hur deras arbete går till. Och så får barnen provsitta alla olika fordon.

Vad är det bästa med att jobba med barn och ungdomar?

Det kan verkligen komma vad som helst från dem, som att någons farmors hund har dött samtidigt som ett annat barn har full koll på namn på politiker i regionen och ställer frågor om det. Det är ett otroligt spann vid 11 års ålder som gör det till en väldigt rolig målgrupp. Det går att få dem väldigt engagerade, vilket gör att de i sin tur blir ambassadörer för kollektivtrafik när de tar med sig sina nyvunna kunskaper hem.