När Lilleba Kvisgård klev in på SL‑kontoret på Rådmansgatan i februari 1976 hade hon ännu inte åldern inne för att köra buss. Men beslutsamheten fanns där redan från början.

– Jag visste vad jag ville. Det var bara att vänta in åren, säger Lilleba som jobbar på depå Tomteboda.

Hon började i spärren i två år, men när Lilleba väl fyllde både 20 år och har och haft körkort för bil i två år, blev hon fast anställd som bussförare. Det blev startskottet på en imponerande yrkesresa som sträckt sig över snart fem decennier, där hon också haft möjlighet att sitta i växeln på Franzéngatan och jobbat i servicehallen i dåvarande Hornsbergsdepån.

Människorna gör jobbet

Under åren har hon samlat på sig otaliga minnen från vägarna och hållplatserna i Stockholm City. Ett av de där små, oväntat roliga ögonblicken inträffade vid Nybroplan.

– Jag såg Rolf Lassgård stå där och se lite fundersam ut. Han är ju rätt lätt att få syn på. Jag förstod att han ville med min linje, så jag stannade innan hållplatsen och plockade upp honom. Det bjöd jag på.

Lilleba berättar att det just är mötet med människor som gjort jobbet meningsfullt.

Att köra natt är inte för alla då vi kör många stollar när krogen stänger och då kan mycket hända. De flesta är jättetrevliga, men det finns även de som har haft en dålig kväll och då kan det hända att vi bussförare får höra det på olika sätt. Man får vara ett typ av bollplank, och då gäller det att inte ta åt sig.

Natten – den självklara arbetsplatsen

För många är nattpassen de tuffaste. För Lilleba har det blivit en livsstil.

– Jag är nattmänniska. Det har jag alltid varit. Jag har kört natt i över 30 år, och de jämna tiderna gjorde att jag orkade både jobbet och familjelivet.

Hon ser att förutsättningarna i branschen förändras och att schemaläggning är en viktig fråga framåt.

– För att fler ska kunna ha ett långt och hållbart yrkesliv tror jag att stabila scheman och god planering är avgörande. Det skapar förutsättningar både för återhämtning och för livet utanför jobbet.

Lilleba berättar att kollegorna haft stor betydelse genom åren. Den familjära stämningen och humorn på arbetsplatsen är något hon särskilt lyfter fram.

Trygghetens röst

Genom åren har hon också tagit på sig rollen som Keoliskamrat, en typ av kamratstödjare som kallas in efter allvarliga händelser där medarbetare behöver extra stöd. Hon har idag även ett uppdrag som skyddsombud.

Inte minst egna erfarenheter av utsatta situationer har varit en styrka för de uppdragen.

– Det var självklart för mig att hjälpa kollegor. Mycket har blivit bättre, inte minst tack vare att vi i dag har kameror i bussarna vilket vi inte hade förr.

Och nu - pensionen?

Att släppa bussföraryrket helt finns inte på kartan.

– Jag vill fortsätta köra även efter pensionen. Men bara natt och sena pass. Tidiga morgnar är liksom inte min grej.

Hon skrattar åt sig själv, samma varma skratt som sannolikt både kollegor och nattresenärer känner igen.

Och så fortsätter Lilleba mot buss 50 för nattens tjänst med samma lugn, humor och kärlek till yrket som blivit som en livshistoria.